Lene Andersson – Min berättelse
Jag lever och det finns saker jag klarar att göra. Jag försöker upprätthålla ett gott humör och tänker alltid på att det finns något positivt i allt. Även det negativa. Du ska bara hitta det.
Kort om mig
Namn: Lene Andersson
Ålder: 57
Sysselsättning: Stadigvarande sjukersättning på 50%, sjukskriven på resterande av tiden, just nu i alla fall.
Huvuddiagnos: Fibromyalgi, bråck på magmunnen, artros, nästan kronisk urinvägsinfektion.
UVI (urinvägsinfektion) får jag flertalet gånger per år. Det är ingen diagnos som jag fått inskriven i journalen eller så men det är en följd av bl.a medfödda defekter på njurarna och dubbla urinledare.
Mantra: Jag har egentligen två mantra. Det första är EN DAG I TAGET och det andra är CARPE DIEM.
Min fibroresa
Sedan jag blev sjuk har jag lärt mig att tänka EN DAG I TAGET.
Det har blivit ett mantra för mig.
2010 började jag ett nytt jobb som, vilket jag inte visste när jag började på jobbet, innebar en oerhörd stress och långa pass.
Långa pass var jag beredd på och stress är jag alltid beredd på när jag börjar ett nytt jobb. Men inte sådan stress som det innebar.
Att knappt hinna gå på toaletten och bara ta samtal efter samtal utan att ens hinna hämta dricka, det är lite mycket.
Jag var ute och löptränade kortare rundor. Oftast inte längre än 5-6 km. Jag sprang även i tävlingar som innebar, oftast 5 km. Det var något jag brann för och det underlättade skärpan i mitt arbete.
2011 började jag känna att ryggen smärtade, men jag tänkte först inte så mycket mer på det. Smärtan blev värre och värre och 2012 blev jag sjukskriven. Smärtan spred sig i kroppen och blev än värre. Jag fick genomgå en hel del utredning innan jag 2013 fick diagnosen fibromyalgi.
2014 fick jag stadigvarande sjukersättning på 50% och jag fortsatte kämpa för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Jag började arbetsträna på ett gym, ägt av en person jag kände. Detta gick bra i några år men 2017 fick jag sluta, delvis för jag inte klarade av arbetsuppgifterna längre. In i arbetslöshet och kämpa för att få ett nytt arbete. Vilket inte är så lätt när smärtan i kroppen är oerhört hög hela tiden.
Men jag gav inte upp och sökte jobb. Dock inga jobb som dök upp. Jag förblev arbetslös. Bara den tanken att du måste söka jobb och är orolig över vilket jobb du får, klarar du det? Kommer det fungera?
2021 fick jag ett jobb på upp till 50% på en redovisningsbyrå. Jobbet innebar arkivering, hålla iordning, hjälpa till. Det gick i stöpet även det. Knappt ett år höll det.
Återigen in i arbetslösheten.
2023 hörde en vän av sig och frågade om jag kunde tänka mig att prova på ett jobb som innebar en del övervakande av städ, en del lättare städjobb och administrativt arbete. Beställningar med mera. Detta varade i knappt 2 år därefter blev jag sjukskriven på grund av att min fibromyalgi blivit värre. Smärtan ökade lavinartat och jag hade inte koncentration och orken jag behövde för att klara arbetet. Jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist mitt i min sjukskrivning. Tragiskt men så är livet.
Idag är fortfarande sjukskriven och inväntar besked på en utredning från FK. Min kropp orkar inte mycket idag, jag kan gå knappt en kilometer, klarar inte träna på gym längre. Orken och energinivån är inte hög. Jag har konstant huvudvärk, hög smärta i kroppen, artros i flera leder i kroppen, bråck på magmunnen, neurodermatit med mera.
Hemmet blir tyvärr väldigt eftersatt och mycket läggs på min man. Men jag hjälper till så gott jag kan och när orken finns där för att göra något.
Dock så tänker jag så här: Jag lever och det finns saker jag klarar att göra. Jag försöker upprätthålla ett gott humör och tänker alltid på att det finns något positivt i allt. Även det negativa. Du ska bara hitta det.
Jag kämpar på och mår ibland lite bättre och ibland mycket sämre. Mitt tips till alla som är i min situation är… kämpa på. Gör så gott du kan och älska livet.
Med kärlek
Lene
